.

Står i dushen och gråter.Jag har suttit med datorn i knät och tittat på 16 and pregnant,avsnitt efter avsnitt och sen pratat med dig på andra sidan jordklotet.Får en klump i magen av det där programmet,så vackert och samtidigt så tragiskt.Det får mig att på samma gång vilja ha en liten mjuk bebis NU och att aldrig någonsin vilja ha en.Kanske känner jag igen mig i deras ibland extremt omogna beteende,att jag blev fly förbannad om någon (ganska ofta min mamma) behandlande mig som något annat än vuxen.Samtidigt som jag ville bli hårt omhållen och vyssad av någon (igen ganska ofta min mamma).Adera ett spädbarn till den där fyra-åringen i vuxenkropp.
När jag ser programmet har jag ingen känsla av att allt visas genom en kameralins,jag sitter snarare där bland nappflaskor och bajsblöjor.Människorna är så blottade,det finns inga filter mellan deras känslor och mig.
I en tid där nästan verkligeheten känns retusherad så är det sådana här program som griper mig.Dokumentären "Hur kunde hon" fick mig att sitta blixt still i 58 minuter.Mycket påminde mig om USA och mycket fick mig också att tänka att vi är bara människor,ingenting mer än det.Ingen människa är svart eller vit ,ingen människa är fläckfri.Se "Hur kunde hon" på SVTPlay.

Tankar om kärlek och relationer finns i huvudet.Det är svårt.Känner mig som en väldigt strulig person som aldrig är nöjd.När dina ord färdas genom luften och når mina trumhinnor och mina hjärnvindlingar fungerar det som tändvätska för mitt humör.Jag känner inte igen migsjälv.Önskar att du kunde läsa mina tankar och se det jag inte kan säga.Längtar efter dig.Hur kan jag bli så arg,jag är inte en arg människa,har aldrig varit såhär arg förut.Få det att sluta.I min mage springer det runt ett litet ororsdjur som inte tillåter mig att luta mig tillbaka och slappna av.Som om jag valt att prenumerara skickar orosdjuret små filmer och informationsbrev om tidigare erfarenheter.
Du är så bra,så enkel och så omtänksam.