Save the unicorns
Det har gått en tid sen sist.Nu är jag här och det är vår.Solen skiner och jag hoppas den sista askan fallit till marken.Snödropparna forcerar marken med sina gröna nackar.Snart kan jag sitta med balkongdörren öppen,lyssna på min skämmiga musiksmak medan gardinera fladdrar i vinden.Kanske skall jag lära mig dricka vin också, det skulle om inte annat passa in i min sommarbild.Min syster dricker vin som om det vore saft utan att varken hålla för näsan eller spä ut med sockerdricka.
När jag var liten var jag Ronja Rövardotter.Smög med barfotafötter på mjuka stigar med min bästis A och fickorna fulla av fantasi.Jag anser mig friare då på ett territorie min mamma kunde ha cyklat på en halvtimme om hon velat, än jag är nu när ingen tid eller komungräns kan hålla mig tillbaka.
Kanske ligger det i att en 8-årings hjärna inte kan sätta upp samma staket av problem,ansvar och obligationer som den jag besitter nu?
Ibland har jag frågat min mamma om hon aldrig var orolig för att Ronja och Birk skulle tröttna på barnsliga lekar och följa med i någon snäll farbrors bil.Det säger hon att hon aldrig var.Barnversionen av mig var inte heller rädd.Min värld var de vägar och ställen jag kunde cykla till,jag visste ingenting om någonting utanför den bubblan,jag var mest intresserad av att samla skrot i ett cementrör eller sätta "tyglar" på min cykel.När jag inte var Ronja Rövardotter alltså.Jag är tacksam över att jag var ett naivt barn med en naiv mamma,gränslös frihet och eviga somrar.Jag skulle göra vad som helst för att ge mina barn en sådan barndom.
På landet rensar jag diken och tittar på hur vattnet porlar.Ser två ekorrar.Kanske är de kära?Nova hittar älgskit.Jag hittar blåsippor.Jag sneglar på min farfar som var det starkaste jag visste och min farmor som är det snällaste jag vet.Sover gott i min säng hög på skärgårsluft.När jag vaknar minns jag hur det var att vakna i farmors säng när jag var liten.Ljuset och så farfar som lyssnar på morgonradion.
Ett väldigt nostalgiskt inlägg det här.Men det är så många vuxenpoäng i mitt liv nu så jag måste plocka fram den lilla Frida för att veta hur jag vill att den stora skall vara.
I ett infall av fåfänga sitter jag hos frisören.Medan denne paketerar in mina tusenlappar och hårslingor i staniolpapper så sjunker jag in i Hänt Extra.Jag är inte en "pratare" utan en "läsare",jag vill vara ifred med min tidning och inte bli störd förrän det är klart.Men frisören för dagen vill prata så jag lägger ned min tidning.Efter en stund kommer jag in på en av mina hjärtefrågor.Varför tanter med åldersskräck altenativt människor utanför storstäderna färgar håret i två/flera motsatta färger.Tex.Blont och lila eller svart och rött.De med den riktiga småstads/åldersångesten klipper luggen i 90 graders lutning/sparar en lång lock i nacken/klipper mohikan eller taggar som skulle få vilken igelkott som helst grön av avund.
Jag blir så exalterad av att få upplysa någon om detta samhällsfenomen att jag inte märker hur frisören tystnar och till sist bara "mmar" som respons till mina påståenden. -Det sitter någon brevid mig som gör precis det va?Frisören nickar till svar.När jag går för att betala ser jag en tant som med hopsnörpt mun möter min blick i spegeln.Hennes hår är grått med svarta dalmatinerfläckar i..
När jag var liten var jag Ronja Rövardotter.Smög med barfotafötter på mjuka stigar med min bästis A och fickorna fulla av fantasi.Jag anser mig friare då på ett territorie min mamma kunde ha cyklat på en halvtimme om hon velat, än jag är nu när ingen tid eller komungräns kan hålla mig tillbaka.
Kanske ligger det i att en 8-årings hjärna inte kan sätta upp samma staket av problem,ansvar och obligationer som den jag besitter nu?
Ibland har jag frågat min mamma om hon aldrig var orolig för att Ronja och Birk skulle tröttna på barnsliga lekar och följa med i någon snäll farbrors bil.Det säger hon att hon aldrig var.Barnversionen av mig var inte heller rädd.Min värld var de vägar och ställen jag kunde cykla till,jag visste ingenting om någonting utanför den bubblan,jag var mest intresserad av att samla skrot i ett cementrör eller sätta "tyglar" på min cykel.När jag inte var Ronja Rövardotter alltså.Jag är tacksam över att jag var ett naivt barn med en naiv mamma,gränslös frihet och eviga somrar.Jag skulle göra vad som helst för att ge mina barn en sådan barndom.
På landet rensar jag diken och tittar på hur vattnet porlar.Ser två ekorrar.Kanske är de kära?Nova hittar älgskit.Jag hittar blåsippor.Jag sneglar på min farfar som var det starkaste jag visste och min farmor som är det snällaste jag vet.Sover gott i min säng hög på skärgårsluft.När jag vaknar minns jag hur det var att vakna i farmors säng när jag var liten.Ljuset och så farfar som lyssnar på morgonradion.
Ett väldigt nostalgiskt inlägg det här.Men det är så många vuxenpoäng i mitt liv nu så jag måste plocka fram den lilla Frida för att veta hur jag vill att den stora skall vara.
I ett infall av fåfänga sitter jag hos frisören.Medan denne paketerar in mina tusenlappar och hårslingor i staniolpapper så sjunker jag in i Hänt Extra.Jag är inte en "pratare" utan en "läsare",jag vill vara ifred med min tidning och inte bli störd förrän det är klart.Men frisören för dagen vill prata så jag lägger ned min tidning.Efter en stund kommer jag in på en av mina hjärtefrågor.Varför tanter med åldersskräck altenativt människor utanför storstäderna färgar håret i två/flera motsatta färger.Tex.Blont och lila eller svart och rött.De med den riktiga småstads/åldersångesten klipper luggen i 90 graders lutning/sparar en lång lock i nacken/klipper mohikan eller taggar som skulle få vilken igelkott som helst grön av avund.
Jag blir så exalterad av att få upplysa någon om detta samhällsfenomen att jag inte märker hur frisören tystnar och till sist bara "mmar" som respons till mina påståenden. -Det sitter någon brevid mig som gör precis det va?Frisören nickar till svar.När jag går för att betala ser jag en tant som med hopsnörpt mun möter min blick i spegeln.Hennes hår är grått med svarta dalmatinerfläckar i..
