.

Åsa och jag ser på Svenska Hjältar.Mark Levengood talar perfekt mumintrollsengelska, det är som att flyta på rygg i en bäck av chokladsås när man lyssnar på honom.Att vara en hjälte är en stor heder och att belönas för sina insatser är väl också helt i sin ordning, men måste det vara så amerikanskt sentimentalt?Det är som om de riktiga människorna och deras hjältedåd försvinner bakom all den smäktande musiken och de tårrypande fraserna.Jag beundrar alla de personer som fick pris ikväll men jag undrar om Kanal4 inte kan hitta något annat sätt att uttrycka sig på än alla dessa klicheer.

Det är som min gode vän Lina brukar hävda att man med berusningsmedel i ådrorna säger sanningen.Och om jag ser tillbaka på mina handlingar i fredagsnatt så är jag berädd att hålla med. Sanningsenlig och egoistisk ringar nog in det hela.Jag sa absolut vad jag tänkte men borde ha låtit bli.När jag dessutom morgonen efter fortsätter en smskonversation som borde avslutats när jag somnade kan jag inte annat än förundras över migsjälv.Nacken är böjd.

Karl hade efter mycket tjat kastat in handduken och kört med mig ut till Drottningholm för att hämta min gamla cykel.Ju mer jag letar runt i snåren dessto mer förvirrad blir jag.Vafan jag är helt säker på att det var här jag ställde den!Det är mörkt som i en säck och jag går runt runt och letar.Till sist så måste jag inse fakta. Min cykel finns inte.Det robusta och stadiga träd jag låst fast den vid existerar inte heller.Bara en lite stubbe.Arrrggghhh.

Bilden är för att han är min Mr Fox.