.

Försatte mig i hemlig glömska.Lutade kroppen tillbaka och flöt fram över en Prippsblå-blå ocean.Någonstans i ryggraden har jag det här lagrat.En deja vu.Något borde sagt dig,hur mycket mera av kärlek du missat, i rädsla för svek.Pastasallad i plastpåse och solglitter i vattnet, tankarna blåser vågrätt bort mot världens kant.Horisonten och heroinet.Vi angör syndarnas näste.När jag hoppar i land spelas "Att angöra en brygga" på min mentala vevgramofon.Den här ön har förändrat livet för fler än min syster.Inspekterar värdhuset,min syster,handelsboden, en föredetta studiekamrat,en kanin och resterande omgivningar. Samma samma likadant,lättnad.Trots tydliga instruktioner går jag rakt i fällan.Skyller på min bristfälliga hörsel och att jag inte förstod situationens allvar.Efteråt sitter jag åter i båten och försöker skrapa bort handflatans yttersta hudlager mot däcket.Ingen framgång,vi äter middag och dricker drinkar.Lagom tills ..du minns det med glädje du minns det med sorg.För när du försvann och gick bort dig i natten,vi hade på känn vi som följe dig på håll..står jag packad bland människor och mår som bäst,lagom domnad och med Linnea i handen.Som så ofta annars får jag för mig att människan därframme sjunger om mig eller till mig. Alla ord passar in i just mitt liv. För vi hade varken kraft att ge oss av eller mod att stanna kvar. Vinden har vänt och alla tomma ord är födda och uttalade.Istället för att kasta omkull mig har det förlänge sedan blivit till ett konstaterande.Det gjorde ont men till och med det har försvunnit nu är jag bara likgiltig när jag tänker på dig. Den punkten här framför är den slutgiltiga.
Min syster är civil och vi dansar.Här kan jag stå föralltid,kroppen rör sig per automatik.Hälsar på en massa människor,minns bara en liten äcklig slibbig räka.Kväver min första instinkt att knäa honom för att få bort det där flinet.Ibland är det väldigt svårt att försvara någon som man annars är världens sämsta storasyster till.Stäng alla barer skrik ut i natten.Snubblar omkring barfota i gruset och försöker hitta mina skor,mina vänner och mitt förstånd. Det är mörkt som i en säck,jag ser inte handen framför mig.Tänker på mina hjältar..ut i luften sjöng han We were born to run.Undgår en blöt avslutning på kvällen med millimetrar där jag hänger krampaktigt i pulpeten.När sängen omfamnar mig så är det utan ett ord utan en längtan.
Morgonen efter sitter jag i min systers bar och vill skjuta huvudet av mig.Kallsvettas.Han som sjöng för mig igårkväll kommer ner och verkar sitta i samma båt som jag. Vi delar en treo och tar varsin åra.

Har bara två saker till innan jag går ut på skolgården och grillar med mina kollegor. 1.Detta var väldigt länge sen men jag minns fortfarande hur jag tänkte. 2. Man gråter inte alls alltid för att man tycker synd om sigsjälv och för att man är självisk. /F

Krampen mellan axeln och hjärtat har släppt.Orden satt djupt inne och var stora att stoppa i munnen. Men som jag misstänkt ett tag nu så är du smått fantastisk och hade snart lirkat ur mig det hela.Förstår ganska snabbt hur mycket det här har berört mig utan att jag låtit migsjälv se det.

Lately har jag själv i relation till andra människor känts som ett enda virrvarr.De jag skulle vilja höja mot himlen och sjunga min kärlek för,glöms bort bakom jobb,räkningar och vardagen helt generellt.Samtidigt som den andra kategorin,de jag behöver ge några ord eller hålla om en stund försvinner också in i ovanstående dimma.En del bär emot och känns tungt men faktum är att jag inte tar itu med det ljusare heller.Huvudet är inte närvarande,vill inte vara oengagerad men upplever ändå att jag hellre ser film med sällskap än talar på djupet. Dock har jag stora visioner för livet och migsjälv.Imorgon skall jag träffa Åsa,krama henne länge och viska några sanningar i hennes öra...

Gick ut till Deville häromdagen.Sicksackade mellan koskiten bort till honom. Hela jättekroppen såg sorgsen ut.Vill ta in och bada bort dammet.Vi lutar våra pannor mot varandra och jag lovar honom att göra mitt bästa.

Min intention är inte att beklaga mig.Jag mår bra.Innan den här knuten fick sin lösning kunde jag inte sova.Varje gång huvudet mötte kudden började tankarna att snurra,det var hästar,arbetsplatser,människor,bofrågor och resor huller om buller.Nu har min hjärna och mitt hjärta upprättat och signerat ett kontrakt om att inte oroa mig innan alla kort är lagda.